Jag tittar mycket på film och jag är en riktig tönt när det gäller sorgliga filmer, störttjuter! 

Vissa av de sorgliga filmerna jag sett har varit vädligt bra och jag har då sett dem flera gånger om. 

Men nu är man berädd och man vet när det kommer bli sorgligt så det blir inte lika många tårar nästa gång, och mindre nästa tills tillslut filmen inte känns speciellt sorglig längre. 

Det är likadant i livet, ju mer man går igenom ju mer klara man. Det är bara första gången som det är värst! 

När allt har lagt sig, när man kan se saker tydligare, när man fått perpektiv och det är dags att gå vidare, det är då man har lärt sig.

Efter varje år så lär jag mig mer och mer om både mig själv, om andra och om livet. Varje gång man öppnar sig och välkommnar nya människor in i sitt liv så får man också var beredd på att det finns en chans att just de personerna kommer att såra en. Det är då man borde stanna upp och fundera på om det är värt det? Men hur ofta gör man det? För det är alltid värt att släppa in nya människor och lära känna olika personer. Blir man nu sårad så har man lärt sig något. 

Jag har lärt mig att man ska längta, men inte för mycket. För min del har det slutat med att jag bara blivit besviken.

Att vara arg, ledsen, förbannad är en sak men att bli riktigt besviken är för mig förjävligt. 

Jag målar ofta upp bilder på hur allt kommer attt bli och hur bra det kommer att vara, när det sedan inte blir som jag har hoppats på är det som att jag faller ner i en grop och vet inte hur jag ska ta mig upp igen. Det är sån jag är.

Nu när man har klivit åt sidan och kan se allt från en annan synvinkel så förstår jag att det här beteendet inte är hälsosamt.  
Vissa gånger är det bättre att hålla endel för sig själv än att skrika ut det till hela världen.
De gånger jag har gjort detta misstag så har jag altid fått äta upp det.  

Så jag tänker inte vara den personen längre, jag kommer längta men bara visa det när längtan är över.